Runor

Läs om dåtidens skriftspråk, runinskriften, och hur man tyder den. Läs den spännande Sigurdsagan!


Runor är ett märkligt och urgammalt skriftsätt som väcker många känslor av mystik och hednatro. Fast egentligen är runorna inte konstigare än vårt eget alfabet, och är dessutom yngre än detta! De första runinskrifterna dyker upp på 100-talet efter Kristus, och det står ganska klart att runorna var inspirerade av de grekiska och romerska alfabetena. Det romerska alfabetet är det som vi använder idag.

Runorna givna av Oden själv
Den äldsta runraden var gemensam för alla germanska folk, alltså de som bebodde nord-Tyskland och Skandinavien. Den kallades Futharken efter de första sex runorna, (F), (U), (Th, ett läspljud som i engelskans this), (A eller O), (R) och (K).

Runorna i den äldre (eller germanska) futharken var 24 till antalet och uppfattades som heliga. Man såg dem som givna till människorna av Oden själv!

Ristade först i trä
De tidigaste runinskrifterna hittar man på olika konstföremål och inristade på vapen. Ursprungligen har runorna dock varit till för att rista in i trä. Det kan man se på formen: Huvudstaven (det lodrätta strecket) var tänkt att gå i rät vinkel med träets ådring, medan bistavarna (de kortare sträcken) gick snett i förhållande till ådringen, annars skulle texten bli oläslig. Tyvärr finns väldigt få ristningar på trä bevarade.

Runstenar med kristna böner
De första runinskrifterna på sten började dyka upp på 300-talet, men de får sitt verkliga uppsving under vikingatiden, då man använde den så kallade yngre (eller nordiska) futharken, med 16 runor. Tvärtemot vad man kanske kan tro var de flesta runstenar från vikingatiden kristna monument. Det kristna korset finns ofta med på stenen, men också böner som "Gud hjälpe hans själ". Runstenarna var nämligen först och främst ett minnesmärke över en närstående.

Få men vackra runstenar
I Gästrikland finns bara ett 20-tal runinskrifter (att jämföra med 500 i Sörmland eller 1200 i Uppland). I gengäld är några av gästrikestenarna bland de vackraste i landet. Vid Årsunda Kyrka står en praktfull sten med följande inskription: "Sonen Anund lät rista runor på offerplatsen efter sin broder Durker och sin moder Gudevi, samt efter Isbjörn och Vifot".

Runstenen ett testamente
När man reste en runsten över en släkting var det viktigt att ta med sitt eget namn, och hur man var släkt med den döde. Runstenarna kunde nämligen fungera som en slags testamente och visa vem som hade rätt till ett visst landområde.

Sigurdsagan – ristad hjältesaga
Årsundastenen är en av tre runstenar i Gästrikland som visar motiv från Sigurdsagan. De två andra stenarna ligger i Ockelbo och Österfärnebo. Dessa tre stenar är alla belägna längs Enköpingsåsen. Det var ofta på åsar som vägarna gick, och det var där runstenarna låg. Det var meningen att de skulle ses av så många människor som möjligt.

Själva sagan handlar om Sigurd som dödar draken Fafner (det är därför han får tillnamnet Fafnesbane, som betyder Fafnersdräpare). När han sedan steker och äter drakens hjärta förstår han plötsligt vad fåglarna säger. Hela historien finns faktiskt berättad på en ristning vid Ramsund utanför Eskilstuna. På Årsunda finns bara Sigurd i kamp med draken.

 

En bit av en runsten med en runinskrift.
Runskriften. Här är en bit av en runsten. Längst till höger syns en rad runor som står för bokstäverna a, a, s och t.

Teckning av runstenen i Årsunda. Länk: Läs den tragiska Sigurdsagan.
Sigurdsagan. Runstenen från Årsunda visar ett motiv från Sigurdsagan. Runstenens ristning är lite oklar, men arkeologerna tror att det står: "Anund, Rodas son (lät resa stenen) efter Torger, sin broder och Gudälv, sin moder och efter Åsbjörn och oifuth." Det sista ordet vet man inte riktigt vad det betyder. Klicka på rubriken eller bilden för att läsa Sigurdsagan!