Hur man bröt berg- tillmakning, krut och dynamit


 

Fram till 1700-talets slut använde man s.k. tillmakning som brytningsmetod.

Det heta berget sprack sönder
En eld tändes på gruvans botten eller vid väggen. När berget blivit hett revs glöden bort och vatten hälldes på, varigenom berget sprack sönder. I springorna som bildades drevs kilar in och berget kunde brytas med spett.

Stora mängder ved behövdes och skogsbrist blev ett faktum. I gruvorna förorsakade fukten, rökutvecklingen, oset och hettan lungsjukdomar, som de flesta arbetarna förr eller senare drabbades av.

Det svarta krutet
Bergkrutet kom i slutet av 1700-talet. Det var ett svart pulver ihopbakat till små kulor. Krutet kunde bergsmännen tillverka själva eller köpa från Klosters bruk I Husby sn. Nu borrades berget med navare och slägga. Borrhålen fylldes med krut och täpptes till med lera samt antändes med lång, svavlad bomullstråd.

Den "otroliga" dynamiten
Omkring 1860 kom den "otroliga" dynamiten som var ojämförlig med bergskrutet när det gällde sprängstyrka. Förmannen märkte ut var i gruvan borraren skulle borra. Borrhålen hade olika djup efter den sprängverkan som avsågs. Två borrare kunde samsas om samma hål, den ene vred borren och den andre släggade.

Borrningen fortsatte med uppehåll endast för att byta till längre nyvässade borrar tills hålet fått önskat djup. Arbetet var mycket tungt och dammigt.

Tänt var det här!
Att ladda och skjuta borrhålet var en ansvarsfull syssla. Flera dynamitpatroner pressades in mot hålets botten med laddstaken av trä. Stubintråden var lång och hålen fylldes med lera. Alla verktyg plockades bort. Skottsalvan kunde omfatta upp till 10 skott och måste tändas efter en viss metod. Skjutaren måste söka skydd och ropade efter tändningen TÄNT VAR DET HÄR! Då skotten dånade ett efter ett räknade han dessa. Skjutningen var det sista som gjordes underdagen. Gruvan blev så rökfylld att det var omöjligt att vistas där.

Stenbumlingarna slogs sönder
Nästa dag tog lastarna vid eller "stenhävarna" som de också kallades. Med långskaftade släggor slog de sönder stenbumlingarna till en storlek som kunde lyftas och lastas i kärror och sedan hissas upp i gruvtunnorna, "buttarna". Med spetten spettades det spruckna berget loss - det som ännu satt fast. Sedan vidtog "fatningen" av de mindre bitarna. Redskapet var då kimfat, luta och fyllhammare.

När malmen kommit ur gruvan transporterades den till "skråhuset", där den sorterades i olika kvalitéer - bättre och sämre malm samt gråberg. Sedan lagrades malmen i olika högar, som kallades varphögar.
  FyllhammareKimfat
Luta
Ill.: William Eriksson
Gruvredskapen. Fyllhammare, kimfat, luta och tunna var några av de redskap man använde för att bryta malmen med.

Kruthorn med äkta svartkrut från 1700-talet.
Svartkrutet. Fram till att man kunde köpa krutet, tillverkade man det själv. Det kunde förvaras i ett "kruthorn"

Malm.
Järnmalmen. Så här se järnmalm ut, nästan som sten. Den drogs upp i hinkar från gruvan.