Hammarsmedjan


Slutprodukten i hammarsmedjan var stångjärnet. I smedjan förädlades tackjärnet till smidbart järn.

Tackjärnet färskades
Tackjärnet hettades upp, "färskades", i en eldhärd uppförd mitt på golvet i smedjan. I härden lades järnet på en kolbädd, blästern sattes på och genom syret i blästerluften drevs kolet i järnet ur.

Smältstycken och stångjärn
Efter 6-7 timmar var smältan färdig. Den lades på städet och slogs ut med den vattendrivna hammaren till kakor som sedan med ett huggjärn delades i 6-8 bitar, smältstycken. Bitarna hölls varma i härden, utsmiddes eller "räcktes" en efter en till stångjärn. Hammaren slog då ca 50 slag i minuten.

Vid räckningen använde smederna en tolk - en slags måttstock - så att järnet fick de rätta måtten. Järnet skulle ha skarpa och snörräta kanter samt vara slätt.

Järnet stämplas
När stången var färdig slogs smedjans märke in i järnet. Mästersmeden brukade slå in två märken, mästersvennen ett märke. Vid smidesarbetet användes flera verktyg, framförallt tänger och släggor.

Slipstensvev och ankarjärn
Förutom stångjärn kunde andra produkter smidas, t.ex. hjulaxlar, järnspett, slipstensvevar, ankarjärn, slädspänger, hjulskoningar m.m. Detta gjordes för eget husbehov, på beställning eller för att säljas på marknadsresor.

Tysksmide i tolvtimmarskift
Den metod som bergsmännen använde för sitt smide kallades tysksmide. Arbetet i smedjan kunde pågå dygnet om i skift om 12 timmar. Mästersmeden och mästersvennen smidde, kolpojken bar in ved och passade vattenhjul och bälgar.

Anställda smeder
Bergsmännen anställde med tiden avlönade smeder som bodde i smedstugor i anslutning till hammaren. Mästersmedens lön kunde bestå i fri bostad, potatisland, kofoder, ved samt kontanter allt efter hur mycket järn han smidde. Om smeden fick ut mycket stångjärn ur tackjärnet fick han extra betalt för s.k. överjärn. Detta järn kunde han sälja i smyg och det gav smeden en god extrainkomst.

 
I hammarsmedjan smidde sjärnet ut till stänger, till stångjärn.
Hammarsmide. I smedjan formades järnet under den stora hammaren, därav namnet hammarsmedja. Hammaren drevs av vattenkraft. Järnet blev här till stångjärn, långa smala stänger av järn som lätt kunde transporteras.