Från malm till järn

Lär dig hur malm blir järn i bergsmannens hytta!


Så här kunde en enkel hytta se ut.

Att göra järn var en stor process. Det krävdes mycket arbete innan man kunde börja och det gällde att själva smältningen av malmen lyckades. Smältningen av malmen och kolet kallades blåsning. Så här gjorde man:

Rostning
I en grop fylld med ved och malm rostas malmen. När veden antänds försvinner föroreningar i malmen. Den blir också lättare att krossa.

Bokning eller krossning
Malmen krossas. Vid de små bergsmanshyttorna krossades malmen för hand, oftast av småpojkar som slog sönder malmen till valnötstora bitar med en hammare. Vid större hyttor bokades (krossades) malmen av vattenhjulsdrivna hammare.

Malm, träkol och kalksten
Från hyttbacken körs träkol i kärror upp till masugnskransen. Därefter fylldes masugnen på med en blandning av malm, träkol och kalksten.

Malmen smälter
Två träbälgar blåser in luft i den nedre delen av masugnen. De drivs av vattenhjul och den ena blåser ut luft medan den andra suger in. Genom lufttillförseln höjs temperaturen och malmen smälter.

Slaggen tappas ur
Slaggen (en förorening i malmen) tappades först ur. Därefter tappades järnet i formar som kallades "galtsängar". Järnet stelnade till "tackor", därav namnet tackjärn. Här fick också järntackorna sina stämplar.

"Råstun"
Rummet eller platsen där järnet tappades kallas "råstun". Där kunde bergsmännen samlas och rådslå om hyttans skötsel.

Tackjärnet lagras
När järnet svalnat knackades det i bitar över de svagare partierna. Tackjärnet lagrades i respektive ägares tackjärnsbod. Bergsmannen kunde pröva på att gjuta annat än tackjärn, t.ex. brunnslock, trapphällar, klocklod, gravkors m.m.. Sådant kallades "stöpe".

Så här beskriver Carl Larsson i By hyttan:

Över hyttan vilade en viss sträng och dyster stämning. Särskilt fram på hösten, då nätterna blev mörka, lyste kranslågan och kastade sitt ljus upp mot en skyig natthimmel, för varje koluppsättning sprutade ett regn av gnistor genom takhålet. Nere på hyttbacken pyrde elden i rostgropen och bolmade röken, och i det tjocka mörkret rörde sig bergsmännens bloss som glimmande skuggor. Var tredje eller fjärde timme lyste hela hyttan som en snölykta av det framrinnande tackjärnets intensiva ljus, utslagets blå och röda gnistor sprutade upp mot rådstutakets damm och spindelvävar, för några korta ögonblick drifvande undan nattmörkret till hyttans bortersta vrå. Bälgornas eviga suckar och de flamande lågorna som ständigt sjönko och stego från kranstaket ledde tanken på helvetet.

 
Så här ser tackjärnet ut.
Tackjärn. Järnet fick sin slutliga form efter att det hällts ut i formar där det fick sin stämpel. Varje form rymde en sådan här järnbit. Den här biten är ca 30 x 15 cm.