ORDLISTA

 
A - B - C - D - E - F - G - H - I - J - K - L - M - N - O - P - Q - R - S - T - U - V - X - Y - Z - Å - Ä - Ö
 
 
 
 
 
 
 
 

- A -

Anlöpning
Anlöpning görs efter att man smidit ett föremål. Efter att ett föremål härdats kan man anlöpa det för att göra det segare. Först putsar man föremålet blankt där det ska anlöpas. Föremålet värms upp till en viss temperatur och ju högre temperatur desto mjukare blir stålet.

- B -

Bergslag
Ett bergslag är ett arbetslag av bergsmän som hade rätt att bryta malm och framställa järn i ett område. För att bilda ett bergslag måste man ha tillstånd.

Bergsman
En bergsman är en bonde som också producerade järn. Bergsmannen hade rätt att producera järn och ingick i ett bergslag. Då hade man också rätt att bryta malm. I Gästrikland fanns de flesta bergsmännen i Torsåker och Ovansjö. Bergsmännen ägde en hytta tillsammans där de hjälpte varandra. Så småningom blev bergsmännen rikare och kunde anställa folk till järnframställningen.

Bessemermetoden
Bessemerprocessen görs för att rena tackjärnet från kol och för att förvandla det till stål. Det innebär att luft blåses genom smält tackjärn i en tippbar behållare ( konverter ). Kolet bränns upp och tackjärnet har blivit stål. Det flytande stålet gjuts eller smides till önskad form. Göran Fredrik Göransson (1819-1900), grundare av Sandvikens Jernverk, var först med att praktiskt använda metoden vid Edskens bruk i Gästrikland år 1858. Den sista bessemerugnen i Sverige togs ur bruk på 1960-talet. Numera används i stället syrgasstålprocesser som är en utveckling av bessemerprocessen.

Blodstensmalm
En av landets två bergmalmer. Malmen består av järnoxid. Den har en stålgrå till blåaktigt stålgrå färg och vanligen stark metallglans. Den är omagnetisk och ger ett blodrött streck eller pulver om den repas. Se även svartmalm .

Blåsning
Smältning av malm i masugn.

Bläster
Anordning som blåser in luft i smältugnen där järnmalmen smälts. Genom att blåsa in luft, höjs temperaturen i ugnen och gör det möjligt att smälta malmen.

Blästerugn
Ugn för järnframställning som användes under järnålder och vikingatid. En enkel bläster i form av blåsbälgar blåser in luft i elden.

Bokning
Sönderdelning av större malmstycken för lättare hantering när den ska smältas. Bokning gjordes först manuellt genom stora hammare men sedan byggdes maskiner som krossade malmen.

Bruk
Se
järnbruk .

Bruksdöd
Under mitten och slutet av 1800-talet skedde många förändringar inom järnhanteringen. Många nya tekniker uppfanns som gjorde det billigare att framställa stora mängder järn och stål. Många bruk som inte hade möjlighet att bygga om sina anläggningar tvingades lägga ned sin verksamhet och detta kallas "bruksdöden".

- E -

Elektrostål
Metod att smälta skrot med elektricitet. Tekniken uppfanns i Gysinge men nästan samtidigt uppfanns en liknande teknik i Frankrike som slog igenom. Anläggningen där man framställde stål på detta sätt finns ännu kvar i Gysinge.

- F -

Forma
Litet hål i masugnens mur där munstycket från blästern blåser in luft.

Färska
Göra tackjärn smidbart genom att minska kolet i järnet. Järnet blir då till stål. Från början gjordes detta genom att järnet värmdes upp och slogs med hammare. Senare kunde man färska järnet genom andra metoder. I bessemermetoden blåses luft, som förbränner kolet, igenom järnet.

- G -

Gjutjärn
Järn med hög kolhalt, vanligen 3,5-4,5 procent. Sådant järn kan inte valsas eller smidas eftersom det är för sprött. I stället får det sin form genom att stelna i en gjutform.

Gruva
Järnmalm bryts i gruvor. I Gästrikland finns många gruvor och de flesta finns i Torsåker.

Gråbergsvarp
Malmbitar som inte innehåller järn. De lämnades ofta kvar vid gruvan efter sprängning i gruvan.

Götstål
Under 1800-talet uppfanns de så kallade götstålsprocesserna, som revolutionerade stålindustrin. Stål kunde masstillverkas och blev mycket billigare. Se processerna
bessemer- , thomas- och martin .

- H -

Hammare
För att bearbeta det varma järnet från masugnen behövdes en hammare. Hammaren var stor och tung och drevs av vattenkraft via ett hjul. Därför var det viktigt att smedjorna lades vid vattendrag med lite fall. Se även hammarsmedja nedan.

Hammarsmedja
Smedja där tackjärn utsmids till stångjärn med hjälp av en stor vattendriven hammare.

Handelsstål/specialstål
Handelsstål är inte uppblandat med andra ämnen. Motsatsen är specialstål, som är blandat med andra metaller eller ämnen, t.ex. mangan, kisel, krom, nickel, aluminium. Specialstål är en förädlad produkt som tillverkas direkt för speciella ändamål.

Hytta
Masugnsanläggning i sin helhet men kan även betyda endast masugnen.

Hyttkrans
Hyttbyggnadens övre del.

Hyttmärke
Stämpel på stångjärn eller tackjärn som visar var järnet tillverkats. Se även
järnstämpel .

Hyttpipa
Hyttans murade ugnsschakt, alltså där själva smältningen av malmen görs.

Härdning
I smide härdar man stål för att göra det hårdare och mer slitstarkt. En kniv ska ha en annan hårdhet än t.ex. en fjäder. Vid härdning värms föremålet upp till en körsbärsröd färg. Sedan doppas föremålet i vatten varpå stålets struktur "fastnar". Efter härdningen kan föremålet anlöpas .

- J -

Järn
Dels ett grundämne (Fe), men också namnet på en legering - en blandning - av järn och kol. I gjutjärn, råjärn och tackjärn är kolhalten så hög att järnet inte går att smida. Är kolhalten mindre är ca 2 % är järnet smidbart. Då kallas järnet för stål.

Järnbruk
Ett järnbruk är ett område där man framställde järn. På 1600-talet växte många järnbruk fram och konkurrerade med bergsmännen. Järnbruken hade ofta stöd av kungen eftersom de också kunde producera vapen till militären. Ett bruk består oftast av produktionsanläggningen, hyttan, men också av arbetarbostäder, bostaden där ägaren (brukspatronen) bodde och jordbruksområden som försörjde de som arbetade på bruket. Järnbruken placerades vid vattendrag, nära skog för koltillverkning och nära de gruvor där malmen fanns. I Gästrikland finns ett stort antal järnbruk bevarade, t.ex. Högbo, Mackmyra, Tolvfors och Gammelstilla. Flera bruk växte under slutet av 1800-talet till järnverk .

Järnmalm
Se
blodstensmalm eller svartmalm .

Järntacka
När man tömmer masugnen på det smälta järnet, töms det i avlånga formar. När järnet hade svalnat kunde man stjälpa ur järnbiten eller järntackan.

Järnstämpel
En stämpel som bergsmannen eller järnbruket märkte sina järnprodukter med så att man kunde se var järnet var tillverkat. Se även hyttmärke .

Järnsvamp
Vid äldre och enklare järnframställning smälts främst sjö- och myrmalm i blästerugnar. Temperaturen blir inte så hög (ca 900 grader). Syret strömmar ut genom små hål som kan ses när man tagit ur järnet ur ugnen och låtit det stelna. På grund av detta är järnklumpen full med småhål och ser ut som en tvättsvamp. Det kan också bildas små blåsor där luft samlats.

Järnverk
Järnverk är en anläggning där man tillverkar stål. Förr skiljde man inte på järn och stål som man gör idag. Idag framställs inte järn i samma utsträckning utan man återanvänder istället skrot. Ett stålverk är egentligen den plats i ett järnverk där man förvandlade järn till stål.

Järnvåg
Våg eller hus som innehåller våg för att väga järn som skulle säljas vidare. Många större städer har haft järnvägar som ofta låg vid "järntorg". Gävle har haft fyra järnvågar. En av dem låg vid Gavleån öster om nuvarande järnvägsstationen.

- K -

Kalksten
Kalksten används vid smältning av järnmalm för att samla slaggen, alltså de ämnen man inte vill ha med, mineraler eller andra metaller. Kalksten används också för att skona masugnens innerväggar.

Klensmedja
När man smidde föremål av det mjuka stångjärnet, gjordes detta i en klensmedja.

Kokill
Det flytande järnet kunde gjutas i gjutformar, kokiller. Dessa används vid produktion i järnverk.

Kol
Kolnad ved, vanligen av gran och tall. Träkol tillverkas i en kolmila. Se även
kolmila .

Kolhus
Träkolen förvarades oftast i stora, luftiga trähus som kallas kolhus.

Kolmila
När man skulle tillverka kol, lades ved tätt i en stor trave. Högen täcktes med granris och en blandning av jord och sand. Detta förhindrade att det började brinna för då blev det ingen kol. Hela denna uppbyggda hög kallas för kolmila.

Kolryss
En kolryss är en måttenhet för kol. En kolryss motsvarar 4 kubikmeter. Det var också namnet på den släde man transporterade kolen i.

Kolstybb
En kolmila täcks med granris och en blandning av jord och sand. När man plockar ned den färdiga kolmilan blir det kvar många småbitar kol på milans plats. Bitarna blandas med sand och jord och är inte rena. Kolstybben kunde användas som bränsle när man skulle rosta malm i en rostugn.

Konstgång
För att kunna transportera malm och vatten från de djupa gruvorna uppfann man konstgången. Den består av stolpar med ledade trästockar som i ena änden var kopplad till ett vattenhjul, som gjorde så att stockarna rörde sig, och i den andra änden till en vinschanordning ned till gruvan. Vattenhjulet sätter de ledade trästockarna i rörelse och transporterar kraften till vinschanordningen vid gruvan så att man kan hissa upp vatten, malm eller andra saker. Konstgångarna kunde byggas mycket långa, ibland många kilometer, och byggdes nästan alltid helt raka.

Konverter
Inom de nyare järn- eller stålanläggningarna använder man stora behållare som stålskrot samlas och smälts i. För att kunna hälla ut den flytande metallen kan behållaren tippas. På Sandvik används konverter för att smälta skrotet i. En av de första teknikerna som använde konverter var
 bessemermetoden.

Krut
Krut är en blandning av salpeter, kol och svavel som bakas ihop till ett svart grovkornigt pulver. Kan också heta bergkrut eller svartkrut. Det användes till sprängning och uppfanns under 1700-talet. För att använda krutet fick man borra hål i berget med borr och slägga. Borrhålen fylldes med krut och täpptes till med lera samt antändes med lång, svavlad bomullstråd. Under 1860-talet ersattes krutet av dynamit.

- L -

Lancashiresmide
Lancashiremetoden började att utformas i Sverige på 1830-talet. Det är ett sätt att bearbeta tackjärnet på och förvandla det till stål genom
färskning . Man använder en särskild eldhärd där elden hålls vid liv genom blästeranordningar. På en hylla i den övre delen av härden förvärmdes tackjärnet. I ugnen smälts järnet och slås sedan ihop. Efter färskning och hopslagning värmdes järnet åter upp i en annan lugn innan det smiddes ut till stångjärn .

Lispund
Se
skeppund .

Ljusbågsugn
De moderna metoderna inom stålindustrin använder ljusbågsugnar för att smälta skrot. I en ljusbågsugn läggs skrotet i en konverter och två laddade elektroder sänks ned. Elektricitet kopplas på som efter drygt en timme har smält skrotet så att det kan återanvändas. Sandvik använder denna metod.

Lupp
När man framställt järn i en enkel
blästerugn slås järnet ut genom ett hål i ugnens nedre del. Det flytande järnet får sedan stelna till en liten klump. Denna klump kallas lupp och ska färskas för att kunna användas.

- M -

Malmhund
För att transportera upp malmen till toppen av masugnen där den skulle hällas i för att smältas användes vagnar som gick på smala spår. Dessa vagnar kallades för malmhundar.

Manufaktursmedja
Under 1800-talet uppstod många mindre smedjor där man inte framställde järn eller stål utan köpte in t.ex. stångjärn som råvara. En sådan smedja kom att kallas manufaktursmedja. Här tillverkades spikar, skruvar, muttrar, trådar, hästskosöm, knivblad, liar, spadar, sågblad, borrar, kedjor, gångjärn och alla möjliga föremål i stål eller järn.

Martinmetoden
Martinprocessen är en metod för tillverkning av stål ur tackjärn och/eller skrot i gas- eller oljeeldade ugnar. Den sista martinugnen i Sverige togs ur bruk 1981.

Masugn
Ugn för framställning av järn. Masugnen var byggd i sten eller tegel. Masugnen består av en hög "pipa" och man fyller på kalksten, malm och kol från pipans överkant. I "pipans" nedre del finns ett hål som man tappar ut slagg och det flytande järnet ifrån.

Mulltimmersmasugn, mulltimmershytta
Ibland har man klätt masugnens överdel med en timmerkonstruktion som ser ut som en stor fyrkant. Mellanrummet mellan timret och masugnens pipa fylldes med sand. Denna typ av masugnar kallas mulltimmersmasugn eller mulltimmershytta. Det var främst bergsmännen som byggde mulltimmers-hyttor.

Myrjord, myrmalm
Hade man inte järnmalm kunde man använda myrjord för järnframställning. Jorden är järnhaltig och innehåller klumpar av järnockra som är tillräckligt för att få fram järn. Se även
rödjord .

- O -

Osmund, osmundjärn
Ett stycke smidesjärn som väger 350 gram. Osmundjärnet tillverkades fram till 1600-talet då det utkonkurrerades av stångjärnet. Osmundjärnet tillverkades av bergsmännens hyttor. osmundjärnet packades ibland i fat och ett fat kunde rymma 500 osmundsjärn. Se även
stångjärn .

- P -

Plåt
En valsad platt produkt med en bredd av minst 60 cm. Plåt kan vara enbart varmvalsad eller kallvalsad efter föregående varmvalsning. Plåten kan vara belagd med ett skikt av t.ex. zink, lack eller plast. Plåt levereras i "ark" eller i rullar.

Pyndare
Våg som i fösta hand användes för vägning av ingredienserna vid järnframställning. Vågen var placerad nära masugnen. Man kunde också väga järnstycken på den.

- R -

Rostfritt stål
Stål med minst 12 procent krom och högst 1,2 procent kol. Rostfria stål kan också vara blandade med andra metaller, t.ex. nickel och molybden.

Rostning
För att göra järnmalmen renare och lättare att smälta hettas den upp. Vatten och andra ämnen förbränns. Även myrjord eller rödjord rostas för att bränna bort växtdelar och fuktighet.

Rostugn
När man ska rosta större mängder malm görs detta i en rostugn. I den varvas malm och bränsle (träkol eller kolstybb) som sedan bränns så att malmen är lättare att smälta. En rostugn ser nästan ut som en masugn men har en transportanordning till pipans överkant där malm och bränsle tippas i den djupa rostugnen.

Rådstugan
Hyttans nedre del där tappning av järn och slagg görs. Här samlades bergsmännen för att rådslå, diskutera, om den gemensamma blåsningen.

Rödjord
Rödjord innehåller järn och används till järnframställning. Se även
myrmalm, myrjord .

- S -

Sintring
Sammansmältning av järnpulver till större korn som används i stället för malmbitar vid smältningen. Används i moderna järnframställningsprocesser.

Sjömalm
Sjömalm finns på sjöbottnar eller sjöstränder där jorden är järnhaltig. Sjömalm ser ut som fint grus och är rödfärgad. Den bearbetas som myrjord eller rödjord.

Skeppund
Skeppund är ett viktmått för livsmedel men också för järn. Vanligtvis motsvarar ett skeppund 170 kilo men inom järnhanteringen finns flera olika sorters skeppund och det är lite förvirrande att använda viktenheten:

Ett skeppund tackjärnsvikt motsvarar 26 lispund bergsvikt och det är detsamma som 194,5 kilo.
Ett skeppund bergsvikt motsvarar 22 lispund i stapelstadsvikt och det är detsamma som 150 kilo. Ett skeppund uppstadsvikt motsvarar 21 lispund stapelstadsvikt vilket är detsamma som 143 kilo.

Ett vanligt skeppund kan delas upp så här:
1 skeppund=20 lispund (170 kilogram)
1 lispund=20 skålpund (8,5 kilogram)
1 skålpund=32 lod (4,25 hektogram)
1 lod = 4 qvintin (13,3 gram)
1 qvintin = 3,32 gram

Skålpund
Se skeppund .

Slagg
Järnmalm innehåller många andra ämnen som man inte vill ha med när man ska framställa järn. Dessa kallas slagg. När järnmalmen smälts i en masugn lägger sig slaggen under det flytande järnet och tappas före järnet ur masugnen.

Slaggsten
Förr användes slaggen från masugnarna till att göra byggnadssten av. Den flytande slaggen tömdes i fyrkantiga formar och när slaggen stelnade kunde bitarna användas till byggnader. Många hus på järnbruken är byggda av slaggsten. På Forsbacka bruk finns ett stort uthus i slaggsten. Slaggstenen är oftast gråsvart med inslag av blått och grönt och kan vara lite glasartad.

Slaggvarp
Högar med slagg vid hyttan.

Slig
Järnmalm i finfördelad form. Slig pressades till briketter. Används i moderna järnframställnings-processer.

Smedja
En smedja är ett hus där man bearbetar järn och stål. För att kunna göra detta behövs värme och det har man i en eldhärd med glödande kol, en ässja. För att reglera temperaturen i ässjan har man bälgar för att blåsa in luft. På så sätt håller man elden vid liv. Nära ässjan har man ett städ, en stadigt och tungt järnföremål som man kan banka ut det varma järnet på med hjälp av slägga och hammare. Här finns också vattentråg för härdning. Smedjan ska vara mörk för att man ska kunna se vilken temperatur metallen har. Ju ljusare metallen är, desto varmare är den.

Snabbstål
Stål för skärande bearbetning vid höga hastigheter då stor värme utvecklas. Snabbstål behåller sin hårdhet upp till 600 grader utan att hårdheten minskar nämnvärt. Det är ofta blandat med krom, molybden, volfram och vanadin.

Specialstål
Se handelsstål .

Stenbumling
Stor malmbit eller sten som måste lyftas av två eller flera män.

Stoll
Horisontell gång i gruva.

Stål
Järn som renats så att det innehåller mindre än 2 % kol. Oftast är kolhalten ännu lägre. Stål måste först gjutas innan det kan bearbetas mekaniskt genom valsning eller smidning.

Stålverk
Se järnverk .

Stånggång
Se
konstgång .

Stångjärn
Stångjärn är järn som smidits ut till ca 3,5 meter långa stänger. En stång kunde väga 30-40 kilo. Från å
r 1604 förbjöds exporten av osmundjärn till förmån för det större och mer inkomstbringande stångjärnet. Det tillverkades av både järnbruken och bergsmännen.

Ställe
Hyttpipans nedre del där luften från blästern införs och där temperaturen är högst.

Svartmalm
En av landets två bergmalmer. Den innehåller mineralen magnetit och är svart med dragning åt stålgrått. Malmen är magnetisk och ger ett svart streck när den repas. Se även blodstensmalm .

- T -

Tackjärn/råjärn
När man smälter järnmalm i en masugn får man ett kolhaltigt och osmidbart järn. Järnet göts därför till tackor i avlånga formar. I modern järnframställning, som är ganska sällsynt, transporteras det flytande råjärnet direkt från masugnen till stålugnarna.

Temperatur
När man arbetar med järn och stål är det viktigt att kunna se vilken temperatur metallen har. Detta görs genom att se på färgen, ju närmare röd desto kallare, ju närmare blå/vit desto varmare.

Thomas-processen
Thomasprocessen är en variant av bessemerprocessen. Den tillät användning av tackjärn med fosfor, som annars är ett "gift" i stålsammanhang. Thomasprocessen var i bruk i Sverige till i början av 1970-talet.

Tillmakning
Metod att bryta berg genom att först hetta upp stenen genom att tända eldar som gjorde stenen spröd och sedan hälla vatten på. Då kunde stenen brytas bort med spett. Metoden användes innan man kunde spränga med krut.

Tysksmide
Tysksmidet infördes förmodligen till Sverige under 1500-talet och är en metod att bearbeta tackjärnet på. I tysksmidet använder man en stor eldhärd i smedjan som man färskar järnet i. Tackjärnet var gjutet i stora stycken. Styckena smiddes därefter ut till stångjärn .

- U -

Uppstättningshål
Övre öppningen på masugnen där kol, kalk och malm fylls på inför blåsningen.

Utslagshål
Hål i masugnens nedre del där man tappar ut det flytande järnet.

- V -

Vallonsmidet
Vallonsmidet infördes till Sverige vid mitten av 1600-talet och är en metod att bearbeta tackjärnet på. I Gästrikland har enbart Gysinge Bruk tillämpat denna metod. Tackjärnet för vallonsmidet göts i ca 4 m långa stycken, s k gösar. Gösarna fördes in i eldhärden. Där smälte det och droppade ned i härden där det samlades till smältor . Så slogs smältan samman till ett större stycke. Nu var järnet färskat . Sedan värmdes stycket i en annan härd, räckarhärden, och smiddes ut till stångjärn .

Valsning
Bearbetning av stål. Det varma stålet förs genom tunga roterande valsar som pressar stålet till tunnare tjocklek. Genom att låta stålet passera många valsar kan få tunna stycken. Plåt valsas genom släta valsar. Om man vill ha en särskild form på stålstyckena använder man spårade valsar.

Varp
När man samlade malm till smältning i masugnen lades den först i en stor hög där den järnhaltiga malmen sedan sorterades ut. Denna hög kallas varp.

- Ä -

Ämnesjärn
Under järnåldern smiddes det färdiga järnet ut till långa, tunna, spadformade stycken som sedan böjdes i ena änden. Genom detta kunde man se vilken kvalitet järnet hade. Många ämnesjärn finns bevarade.