I smedjan


Under bruksepoken uppfanns flera nya tekniker.

Bergsmännen hade använt en och samma värmekälla, härd, till att minska kolhalten i järnet och sedan forma det till färdiga stycken, osmundar.

Vallonerna använde två härdar till detta. En användes för att värma järnet och minska kolhalten, den andra för att värma järnet och forma det till stycken som sedan smiddes ut till stångjärn.

Nya metoder - lancashiresmidet
I smedjan bearbetades järnet så det blev smidbart. Med nya metoder blev bearbetningen av järnet onödig eftersom man minskade kolhalten direkt i processen så att man fick smidbart järn.

Lancashiremetoden kom till Sverige under 1830-talet och är en av de äldre metoderna där man bearbetade järnet i en speciell smedja. Den påminner lite om vallonsmidet. Metoden innebar att man hade en sluten härd med två munstycken för blästerns luft.

Så här gick det till:
1. Lancashirehärden gjordes först ren och man lade på nytt kol. Så lades tackjärnstyckena på den varma kolen och man satte på blästern, alltså luft som blåstes in i härden och ökade temperaturen. Detta tog ca 2 minuter.

2. Tackjärnet smältes och slaggprodukterna försvann delvis. Detta tog ca 15 minuter.

3. Järn och slaggprodukter blandades. Kolet i järnet började brytas ned och detta skedde så kraftigt att man kallade processen för att järnet kom i kok. Nu bildades järnklumpar med låg kolhalt. Dessa kallas för färskor. Denna process gjorde smeden med hjälp av spett som han stack in i järnet och blandade runt med. Detta tog ca 12 minuter.

4. Till slut lades alla rena järnklumpar i mitten av härden där det var varmast. Detta tog ca 12 minuter.

5. Det rena järnet skulle smälta igen och droppa ned till botten av ugnen. Det gällde att passa så att inte slagg följde med. Detta moment tog ca 20 minuter.

6. När järnet hade smält fördes det över till hammaren. Där skulle järnet renas från orenheter, som t.ex. gamla färskor som fastnat. Den stora biten järn slogs ihop och delades i mindre bitar, smältstycken.

7. Smältstyckena fördes över till en speciell ugn där de värmdes upp en sista gång. När de var riktigt varma smiddes de ut till stångjärn eller fördes vidare till valsverket där de valsades ut.

Att tillverka stångjärn var också komplicerat. Smältstyckena skulle nu åter värmas upp och sedan smidas ut först på städet och sedan under den stora vattendrivna hammaren.

 
Hammaren i Jädraås.
Foto: Michael Ahne/LMG
 
Jädraås bruk. I mitten av bilden syns hammaren där järnet smiddes ut till stångjärn. Jädraås bruk använde lancashiremetoden som beskrivs i texten.
 
Smide med hammare i Högbo.

Hammaren. Här hamras sista änden av stångjärnet ut under hammaren. Hammaren drevs av ett vattenhjul. Därför låg alla äldre smedjor vid en liten å eftersom man var beroende av vattnet.