Brukets butiker

Det fanns butiker inom och utanför industriområdet. Vad var skillnaden och var köpte man sin mat?


Företaget hade sedan tidigare sett till att de anställda och deras familjer hade mat på bordet. Det var en av löneförmånerna, även om maten inte var överflödig och precis räckte för att mätta. Tidigare fanns det bruksmagasin och nu utökades dessa till brukshandel.

Företaget hade monopol
På verket var det skillnad på vilka som sålde varorna. Som regel fanns en skarp gräns för företagets område. De som bodde på detta område, eller innanför grindarna som man sa i Sandviken, hade ofta brukshandeln som ett stöd och garant för maten. Här var det företaget som hade monopol. I brukshandeln fanns många varor. Här kunde man hämta ut lönen i form av varor.

Kredithandel lockade arbetarna
Utanför grindarna växte ett annat sorts samhälle upp. Här bodde och arbetade de som behövdes för att ge verket de sysslor de inte själva erbjöd arbetarna. Här fanns kaféer, restauranger och butiker. Här bodde också de anställda på bruket som bara arbetade ibland och därför inte kunde ta del av de förmåner det innebar att vara fast anställd.

Man kunde handla på krita, alltså på kredit. Alla inköp som gjordes skrevs upp i en bok. Efter högst tre månader räknades inköpen samman och man fick betala när lönen kommit in. Detta fungerade inte alltid och vissa utsatta familjer kunde inte betala tillbaka.

Hushållskolor för flickorna
I de stora familjerna var det ibland inte möjligt för de yngre flickorna att lära sig matlagning. Företaget såg det som ett problem och som hjälp startade Sigrid Göransson en hushållskola där bara flickor fick gå. Syftet var "att med enkla spis- och köksredskap laga en god och närande mat på för arbetarhemmen lämplig standard" och andra sysslor: Endast tolv flickor fick plats varje gång de tre månaders långa kurserna startade.

Mjölkförsäljningen
I Sandviken rådde ofta problem med leveranser och tillgång på mjölk och andra jordbruksprodukter. Mjölken såldes ofta direkt ute på gatan och hygienen var inte den bästa. Det hände att mjölken var utspädd med vatten när den såldes. De omkringboende kom varje dag och hämtade mjölken, som sedan betalades en gång i månaden.

År 1907 bildades kooperativa mjölkföreningen Ceres och man avtalade med bönderna i bl. a. Torsåker att få mjölk levererad varje dag.

En möjlighet för änkor att tjäna pengar var den s.k. mjölkutmätningen. Mjölken såldes från farstun eller trappan, där de bodde. Det var ingen bra lösning på lokalfrågan för föreningen.

Så småningom byggdes små mjölkkiosker, "mjölkmagasin", där man sålde mjölken. I början av 1920-talet började man också sälja bröd, sötsaker, ost, ägg m. m. Med tiden kom försäljningsställena att öka och omfatta hela Sandviken.

 
Bild från butik i Sandviken.
Butiken. På verket handlade man i företagets egen butik, men utanför verksområdet fanns andra butiker med större sortiment.