Många bruk läggs ned

Många bruk går samman och överlever, andra läggs ner.


Under bruksepoken uppstod många bruk och drevs som mindre företag av rika familjer.

Dyrt kol och billigt järn
Under denna period händer mycket i järnindustrin. Många nya tekniker att förädla järnet uppfanns. Dessa tekniker krävde ofta stora och dyra ombyggnationer som många bruk inte hade råd med.

Transporterna av kol, malm och järn blir viktiga i konkurrensen mellan bruken. De bruk som låg avsides fick svårt att klara sig. Kolet blev dyrare i takt med att järnpriset sjönk. Förr hade skogen varit viktig enbart för nödvändiga kolet, men under denna tid börjar man också handla med virke i den snabbt växande sågverksindustrin.

Alla dessa orsaker ledde till att många bruk tvingades gå ihop för att överleva på grund av att man inte kunde sälja sina produkter och järnpriset var mycket lågt.

Nedlagda bruk rivs ned
De mindre brukens historia beskriver hur hårt det vara att överleva denna tid. Ofta minskade produktionen innan den slutade helt. Urfors bruk i Ovansjö lades ned 1871 efter att inte haft någon produktion på två år. Skommarhyttan i Torsåker lades ned 1875 och revs ned de följande två åren.

Masugnen i Edsken, där Göransson lyckats med sina bessemerförsök, lades ned 1880. Då var Sandviken redan en stor industri. Verksamheten i Kratten lades ned 1881 och masugnen revs ned 1884. Det stora bruket i Åmot lades ned 1888. Grönsinka bruk och den tidigare så stora industrin på Gysinge bruk lades ned 1894 respektive 1904. Hofors hade stora ekonomiska problem men lyckades klara upp dem efter flera stora banklån och sammanslagningar med andra bruk.Man bildade då aktiebolag.

Järnverken byggs
Det var bara de större bruken, som hade råd att byta teknik och som låg vid större transportleder eller, ännu hellre, i närheten av den moderna järnvägen, som överlevde. På de bruk som blev kvar ökade produktionen istället mycket.

I Gästrikland fanns år 1864 fem större bruk: Axmar, Hofors/Hammarby, Ockelboverken och Gysinge. År 1888 liksom år 1913 var de största järnverken i området Forsbacka, Hofors, Ockelboverken och Sandviken.

Det var Forsbacka, Hofors och Sandviken som skulle komma att överleva. De gamla bruken blev utbyggda och moderniserade till järnverk.

Ändrat ägande
Förr ägdes bruket ofta av en person eller en familj. Under slutet av 1800-talet blir det allt vanligare att man skapade företag. Aktiebolagen blir vanliga. Ägarna kan då vara många och behöver inte alls bo på bruket, som de gjorde tidigare.

Brukspatronen var en respekterad man men hans roll på bruket och i samhället blir mindre och mindre. Den siste brukspatronen i rollen som samhällets beskyddare var Per Eriksson i Hofors.

 
Vy över Sandvik.
Sandvik. Industrin som börjat grundats på 1860-talet var en av de få verksamheter som överlevde den hårda tiden i slutet av 1800-talet.

Forsbacka järnverk
Forsbacka. Järnverket gav arbete åt många. Här gjordes hela produktionen från järnframställning i masugnen till färdig produkt i manufakturverkstaden.