Närhet till skog viktigare än malm
 



Under slutet av 1600-talet växte en skogslukande näring fram i Gästriklands bygder. Bergsmännen fick konkurrens av järnbruken. Bruken växte upp där det fanns vattenkraft och skog på nära håll. Skogen behövdes i första hand för tillverkning av träkol. Malmen kunde till lägre kostnad än kolet fraktas långa sträckor. Bruken i Gästrikland byggdes därför främst där det fanns skog och vattenkraft.

Kolet kunde inte fraktas långt
Kolet behövdes för att smälta ned malmen i masugnarna och till smidet i hammarsmedjorna. Bruken hade genom sina privilegiebrev ensamrätt till inköp av träkol inom ett visst område. Längre transporter än två mil blev för kostsamt och dessutom skakades kolet sönder och förlorade i kvalitet. Därför blev också markerna runt bruken hårt skattade och tidvis i det närmaste skoglösa.

Bruken köpte upp skog till träkolsproduktion
Under den tidiga bruksepoken låg skogens värde nästan enbart i dess värde som träkol. För bönder i närheten av bruket kunde kolningen bli en välkommen extraförtjänst, men också att hemmanet gick dem ur händerna!

Bruken hade sina givna områden, bestämda av privilegier. Det innebar att bönderna bara kunde sälja till ett järnbruk. Det bästa för ett järnbruk var naturligtvis att ha egna skogar, vilket gav det billigaste träkolet. Brukspatronen strävade därför ofta att köpa upp bondeskogen. Ett sätt var att skuldsätta skogsbonden så att de tvingades sälja sin skog. När bönderna levererade kol fick de också handla på kredit i brukshandeln.

Den skogsägande bonden kunde ibland bli så skuldsatt att han tvingades sälja sin skog till patron. I ett dokument om Tolvfors och Forsbacka 1720-talet, finns en lista på bönders skuldsättning och vilka som äger de bästa skogarna. Det konstateras att "Hemman kan man igenom förskotter få".

Långt och tidsödande arbete med kolmilan
Arbetet med att tillverka träkol började på våren. Då höggs kolveden som sedan fick torka under sommaren. I oktober-november byggdes kolmilan. Den vanligaste kolningsmetoden var i äldre tider en mila som kallades liggmila. Resmilan, där kolveden reses mot en centralstock "kungen", blev allmän under 1800-talet.

I milan förvandlades veden under upphettning till kol. Milan täcktes med granris och en sand- och jordblandning som kallas "stybb". Stybben hindrade syret att komma in, då skulle veden brinna upp.

Kolaren vaktade milan
Kolarens viktigaste uppgift var att dygnet om vakta milan, så att den inte började brinna. Om kolveden var fuktig hände det att milan "slog" - det bildades gas inne i milan som exploderade. Stybben som milan var täckt med kastades av. Var kolaren då inte tillräckligt snabb med att kasta på ny stybb och täta hålet, så hände det att hela milan brann upp.

När milan kolat färdigt skulle den rivas. Utrivningen av milan var ett sotigt och mödosamt arbete. Även här fanns det risk att kolet skulle brinna upp. Glödande kolbitar kunde flamma upp och antända det utrivna kolet.

På vinterföre fraktades träkolet till bruket i stora hästdragna slädar. På bruket förvarades kolen i upplag eller i enormt stora kolhus.
  

Så här kan en mila se ut.


 

 

 

 

 

 




 

Milor. Så här kunde en kolmila byggas. Det var viktigt att den blev luftät, annars kunde veden fatta eld och då blev det ingen kol!

Kolkörare i Hofors. 
  
"Kolstigare". Så kallades de som körde kol till bruket. Man använde stora, lätta slädar som drogs med häst. Denna bild är tagen i Hofors.