Under bronsåldern gick boskapen fritt året om och betade i utmarken och det fanns få permanenta åkrar, det vill säga åkrar som odlades under längre perioder. Vid den äldre järnålderns början, ungefär år 500 före Kristus, förändrades både bebyggelse och jordbruk.

Långa bostadshus
Man började stenröja mark för mer långvarigt bruk. Långa bostadshus byggdes med en fähusdel där boskapen stallades vinter- och ibland nattetid. Orsakerna till stallningen har diskuterats och verkar mest ha att göra med fukt, vind och snö. Att ha djuren stallade har också troligen underlättat mjölkningen. Dessutom blev det lättare att samla in gödsel till åkermarken.

Inga kända jordbrukslämningar från äldre järnålder
I Gästrikland kan vi räkna med fähusdrift ungefär från 200-talet efter Kristus. Vid den tidpunkten blev åkrarna mer permanenta och jordbruksdriften blev intensivare. En utvidgning av bebyggelsen ägde rum under 200-400-talen, även i Gästrikland. Vi har inga kända jordbrukslämningar från äldre järnålder, vilket förmodligen beror på att de låg invid bebyggelsen som ligger kvar på i stort sett samma ställen idag. De äldsta åkrarna har därför odlats bort under senare perioders åkerbruk.

Äng är åkers moder
Åkerbruket och boskapsskötseln blev beroende av varandra. Boskapen betade på ängen, gödseln samlades upp i stallet och lades i åkern. Mjölkhushållning, vinterstallning och ängsbruk hängde därmed samman. Därav kommer uttrycket "äng är åkers moder". Slåtterängar utnyttjades för vinterfoder till djuren. Slåttern i södra Norrland ägde främst rum på våtmarker längs åar och i utmarken, det vill säga i skogen.

Ensädesbruk
Åkrarna såddes varje år enligt det så kallade ensädesbruket. I flera områden i Sverige har åkermarken flyttats runt inom ett avgränsat område. Hur förhållandet är i Gästrikland vet vi inte eftersom inga kända lämningar finns efter åkerbruk.

Kornet dominerade
Kornet var det dominerande sädesslaget under järnåldern och förblev så i våra trakter ända in i medeltiden. Förutom korn odlades olika typer av vete, ärtor, bönor, lin och ett gräs som kallas dådra.

Hästen ett statusdjur
Boskapen utgjordes till största delen av nöt och får, men man kunde också ha getter och svin. Hästen var ett statusdjur som förekom i mindre bestånd och som användes i gårdsdriften som dragdjur, riddjur och köttdjur. Den hade också en maktsymbolisk laddning och nyttjades som offerdjur och stridhäst.

Årder – viktigt jordbruksredskap
En viktig nyhet var järn som användes i redskap till skörd o slåtter (exempelvis skäror). Ett av de viktigaste jordbruksredskapen var årdret, vilket man kunde utföra ett flertal arbetsmoment i åkrarna med. Årdret var dock inte utav järn, utan helt i trä. Redskap som utvecklades och förbättrades under järnåldern var skära, lövkniv och lie. Ängarna slogs med kortlie av järn.

Gästrikland – som en koloni till Uppland
I flera delar av Sverige producerade vissa bönder under äldre järnålder ett överskott i jordbruket för att kunna delta i ett internationellt varuutbyte. Detta verkar inte ha varit fallet när det gäller de gästrikska bönderna. Gravskicket visar på ett mycket homogent socialt och ekonomiskt samhälle. Om ett överskott producerades så skedde det snarare inom järnhanteringen, vilken var en viktig bisyssla till jordbruket. Gästrikland kan vad gäller järnålder ses som en koloni till Uppland, vilket kan förklara varför inga större maktkoncentrationer uppstod under äldre järnålder.